Ingela Korsell

När man tror på något kommer kämpaglöden av sig själv. Det menar författaren Ingela Korsell, som länge jobbat för att få barn och unga att läsa.

Författare, utbildad lärare och ledamot i Läsrådet – att Ingela Korsell brinner för såväl utbildning som barns och ungas läsning är ingen hemlighet. Mest känd är hon kanske för Pax-böckerna, som hon har skrivit tillsammans med Åsa Larsson och Henrik Jonsson. Men vem är personen bakom författaren?

Det är en regnig tisdag i februari när vi hörs över Teams för att prata om Ingelas relation till läsning.

Uppväxt i en läsande familj och med en lärartät släkt på sin pappas sida har läsningen alltid legat Ingela varmt om hjärtat, och det kom inte som en överraskning när hon själv valde att utbilda sig till lärare i slutet av 80-talet. Hon gick det programmet som hette 1–7-lärare, och gjorde sin sista praktik på en Montessori-skola i Uppsala. Där blev hon sedan kvar i elva år, och trivdes bra. Men, säger hon med eftertryck, hon reagerade på att läromedel sågs som något fult.

– Man skulle inte ”bli slav under läromedlen”, som de sa. Vi blev itutade att riktigt bra lärare inte använde läromedel. Förlagsproducerade läroböcker var ett no-no, säger Ingela och berättar att det väckte rebellen i henne. Hon började ifrågasätta den negativa inställningen.

– Det finns ju massa bra saker med läromedel, man måste bara använda dem på ett medvetet sätt. Så jag sa att jag ville köpa in läromedel, jag sa till och med att jag tycker det är bra med arbetsböcker, och då sågs jag lite som en rebell, säger hon med ett leende.

Saknade definition av läromedel

Så småningom valde Ingela att lämna klassrummet för att plugga vidare, och då skrev hon sin magisteruppsats om just läromedel, mer specifikt om hur lärare använder läromedel i sin undervisning. Det största problemet hon stötte på i sitt uppsatsskrivande var bristen på en definition av begreppet läromedel. Alla hon mötte hade egna definitioner och inte ens när hon tittade på budgetuträkningar fanns det någon tydlighet.

– Det ledde till att jag skrev en egen definition, och den har använts otroligt mycket i uppsatser sedan dess. Just för att det inte har funnits någon, säger hon och skakar på huvudet. Hon hade svårt att förstå att ett så centralt verktyg i skolan saknade en definition.

Idag finns det en definition på plats, som skrivs in i skollagen den 1 juli i år, tillsammans med ett krav på stärkt tillgång till läromedel för Sveriges elever. Ingela är en av alla starka röster som länge har fört kampen för barns och ungas läsning. Tillgång till läromedel, bemannade skolbibliotek, bättre arbetsvillkor för lärare och mer forskning om barn och läsning är några av många satsningar Ingela har lyft som viktiga för att ta Sverige ur den läskris det pratas om.

– Alla lärare, alla bibliotekarier, alla vi som jobbar med läsning på olika sätt, vi har ju sett det här komma. Vi har försökt påverka och vi har skrikit, men det har känts som att ingen har lyssnat. Jag tycker att politiker borde lyssna mer på folk från fältet och forskning, och mindre på det publika eller vad som är populärt. Ibland har jag lust att ruska om politikerna, säger hon och skrattar.

– Det blir inte bra när man springer på alla bollar och samtidigt försöker släcka massa bränder i andra änden, med strängare straff till exempel. Hur svårt ska det vara att förstå att vi måste satsa på det förebyggande i samhället?

Hon menar att om politiken inte satsar på barns och ungas läsning och att skapa en likvärdig utbildning, kommer det bli ännu värre i den andra änden med gängkriminalitet, utslagning och segregation.

– Läsning, texter, läromedel och utbildning, det är ju grundläggande för ett demokratiskt samhälle. Hela vår civilisation är byggd på att kunna läsa. Dels för att informera sig och kunna sina rättigheter samt att inte bli lurad, dels för att lära sig nya saker. Det är så självklart, kan jag tycka, och det brinner jag för, säger hon med bestämd ton i rösten. Det märks att vi nu rör oss bland ämnen som Ingela känner starkt för och hon skrattar instämmande när jag påpekar det.
– Ibland får jag sitta på händerna, och säga till mig själv att nu måste du skriva klart din bok! Inte hålla på och debattera! Jag får påminna mig själv om att det också är ett sätt att påverka till det bättre, att bidra till att barn lär sig läsa.

Bemannade skolbibliotek och läroböcker

Och just det gör Ingela nu. Tillsammans med författaren Johan Rundberg skriver hon texter till Natur & Kulturs kommande storsatsning: ett basläromedel i svenska för lågstadiet. Tanken är att läromedlet ska öka kvaliteten på undervisningen och locka till läsning, baserat på såväl beprövad erfarenhet som vetenskaplig grund.

– När jag fick frågan om det här projektet kände jag att det är hit allting har lett. Det är det hittills viktigaste, mäktigast och svåraste skrivprojektet jag har jobbat med. Det känns hisnande att så många 6–9-åringar kommer att läsa de här böckerna, och känna någon sorts hatkärlek till dem.

Ingela tror starkt på att nå ut till barn och unga genom just skolan. De två frågor som har blivit hennes största fokusområden i läsdebatten är därför bemannade skolbibliotek och läroböcker. Även om hon ibland vill sucka högt över alla deppiga rapporter, är hon hoppfull att det går åt rätt håll. Både frågan om läromedel och den om skolbibliotek rör sig framåt, och hon upplever att fler och fler engagerar sig.

– Nu måste det bara in i systemet och in i strukturen, så att det blir verklighet på riktigt. Alla barn ska ha rätt till en likvärdig skola. Likvärdigheten ska inte hänga på att barnet går i en skola där det jobbar någon eldsjäl.

När hon inte skriver, pratar om böcker eller på annat sätt jobbar för att alla barn och unga ska läsa är hon gärna med sin familj och sin hund. Hon nämner långpromenaderna med hunden som en viktig del av sin livsstil och tillägger glatt:

– Jag älskar hundar!

Läsning är ett annat, inte så oväntat intresse. Hon är med i en bokklubb och just nu söker hon efter den ultimata faktaboken att läsa och diskutera. Ett intresse som sticker ut desto mer är hennes samlande på Tintin-prylar. I hennes hem står en bokhylla med seriealbum, böcker och leksaker från golv till tak. En pryl jag fastnar lite extra för är en samlarfigur där Tintin sitter i en fåtölj, med Milou vid sina fötter, och själv läser Tintin i Amerika, på franska.

Det sista jag ber om när jag intervjuar medlemmar är alltid tre tips inom ett ämne, och den här gången frågar jag Ingela om tips till den som vill påverka opinionen eller politiken. Den frågan tar Ingela med sig ut på sin hundpromenad, för då lyckas hon alltid rensa tankarna. Just som hon säger det hör jag min egen hund sträcka på sig bakom mig. Jag inser att vi har pratat i en timme och att det är dags att gå ut med hunden även för mig. Men så är det, när man pratar om något som ligger en nära om hjärtat springer tiden lätt i väg.

Det här är ett medlemsporträtt ur vår tidning Manus (nr 1, 2024).