David Thurfjell

En slump eller ett brinnande intresse – exakt vad som ledde till David Thurfjells karriär inom religionshistoria är oklart. Men en sak är säker: han älskar det han gör.

Att studera religion, det är att studera människan i hennes brokighet. I alla fall om du frågar David Thurfjell, religions­historiker och professor i religionsvetenskap. Han menar att religionshistoria är ett högst humanistiskt ämne, där människor från alla kulturer, delar av världen och historiska perioder spelar huvudrollen. Människokärleken är central, så även i David själv.

– Jag tycker om mänskligheten, trots att den också är en otrolig belastning på planeten. Jag tycker om de motsägelsefulla, kreativa, fantasifulla skapelserna som vår kultur består av, och det gör jag oavsett om det är sekulära eller religiösa kulturer, muslimska eller kristna, hinduiska eller fornnordiska eller vad det nu kan vara. Vi är en art som äter och sover, precis som alla andra arter, men vi har också skapandet och det är fantastiskt.

Tidigt intresse för mytologi

Fascinationen av människans kreativitet och påhittighet har alltid funnits hos David. Som barn fantiserade han om sagovärldar och väsen, och redan i lågstadiet intresserade han sig för mytologi och fornnordiska gudar. Det väckte något inom honom, men att han i vuxen ålder skulle jobba med religion, det var inget som fanns i hans tankar där och då.

– När jag var liten tyckte jag att det var häftigt med blå gudar, idag har jag en lite mer sofistikerad syn på det som fascinerar mig, säger han med ett skratt och fortsätter:

– Jag chockas av hur otroligt framtidsfokuserade ungdomar och studenter är idag. De tänker så mycket på vad de ska jobba med och hur de ska klara sig. När jag tog studenten i början av 90-talet tänkte jag ”Nu är jag klar med den här plikten, nu är jag fullständigt fri!”.

Någon framtidsplan fanns alltså inte, något han däremot hade var en stark identitet och ett självklart intresse av det mytologiska och det vi inte begriper. Så medan han funderade på vad han skulle göra med livet sökte han en kurs i religionshistoria. Platserna till kursen lottades ut till de sökande och David fick nöja sig med en reservplats. Men efter lite trugande lyckades han ändå få en plats och där började alltså hans karriärbana. Det var bara värsta slumpen för att använda Davids egna ord. Någon tanke på att doktorera eller bygga karriär fanns inte där och då.

– Jag fick mycket uppmuntran av min lärare, så jag tänkte ”ja men, jag fortsätter lite till” och sedan bara gled det på. Jag har gått på kortsiktiga mål genom hela karriären och alltid gjort det väldigt lustfyllt.

Kristendomen har haft betydelse

Om lotten hade sett annorlunda ut, hade hans karriär då varit en helt annan? Nja, det tror han inte. För även om han inte hade någon karriär i huvudet, så har hans intresse alltid pekat i en tydlig riktning. Efter 32 år i yrket kanske man kan tro att fascinationen falnar, men Davids intresse fortsätter fördjupas och han känner inte på något sätt att han börjar bli mätt på det han gör, vilket han är glad för – det är en förutsättning för att kunna ägna sig åt forskning.

Men varifrån kommer fascinationen för ämnet? Det är något han själv har funderat mycket på och för att besvara det behöver han gå djupare och fråga sig vad det är som gör att en människa intresserar sig för något.

– Vissa människor ser en nyhet eller läser en bok och tänker sedan inte mer på det, medan någon annan ser samma sak och blir fast.

Han menar att det finns olika teorier för att förklara varför ett intresse väcks.

– En förklaring är att man lär sig av sitt sociala sammanhang vad som är intressant. Kommer du från en familj där alla pratar om fotboll, då lär du dig att fotboll är intressant, förklarar han.

Med den teorin är det inte så konstigt att David jobbar med det han gör idag. Han kommer från en släkt där kristendomen har haft stor betydelse, och hans morfar doktorerade faktiskt i religions­historia. Men David känner trots det igen sig mer i teorin att ett intresse väcks genom att det du ser slår an en sorts sträng i dig.

– Jag kan ibland nästan bli förvånad över min egen fascination. Om jag ser ett hinduiskt tempel till exempel, så dras jag till det. Jag tycker att det är obegripligt och tilldragande, och jag vill veta vad det är som berör mig.

Fascination för det översinnliga

Med det sagt tror han att hans vägval i livet bygger på en kombination av de två teorierna. Dels hans egen familjebakgrund, dels den medfödda fascinationen för det översinnliga. Med den vetskapen kan det kanske låta konstigt att ett av Davids huvudsakliga forskningsteman handlar om sekularitet, men David menar att det finns flera likheter mellan det religiösa och det sekulära.

– Mycket av det som finns i det religiösa, och som jag dras till, finns även i det sekulära, det tar sig bara andra uttryck. Traditioner, existentiellt utforskande, meningsskapande och symbolisk gemenskap finns lika mycket i sekulär kultur som i religiös, se bara på den roll konst, musik och film har för många.

Det är dock varken konst eller populärkultur som tar hem förstaplatsen när det gäller mystiken i sekulära samhällen. Det var när David skrev en bok om attityder till religion bland sekulariserade svenskar i urbana samhällen som han upptäckte naturens dragningskraft.

– Jag intervjuade hundra personer om deras syn på religion. De fick berätta fritt och de flesta sa samma saker. De var kritiska mot religion och ville inte se sig som religiösa, men ett annat tydligt återkommande tema var naturen. Folk gjorde en spontan koppling mellan sin egen naturkärlek och det de tänkte att religiösa får ut av sin religion.

Koncentrationskrävande yrke

Det var startskottet till det som blev boken Granskogsfolk: Hur naturen blev svenskarnas religion, en bok om den svenska naturkärlekens religionshistoria. Boken som riktar sig till en bredare målgrupp än hans forskningspublikationer har fått ett fint bemötande. Ett syfte med boken var just att nå fram till en bredare läsekrets.

– Om jag kan väcka någons tankar, provocera eller göra någon inspirerad, då har jag uppfyllt mitt uppdrag, säger han.

Fältarbeten likt det bakom Granskogsfolk är något David lyfter som det bästa med sitt jobb.

– Att möta människor som berättar om sitt liv, sina tankar och idéer – det är inspirerande. Det här yrket är en ursäkt att få resa och träffa människor, det är fantastiskt att jag i mitt jobb kan sitta och prata med en person och dricka te i en liten gränd i Iran.

En annan sak han uppskattar med sitt yrke är det han beskriver som det riktigt goda akademiska samtalet. Det vill säga när han sitter med kolleger eller studenter och tänker kring komplexa frågor och vrider och vänder på saker och ting, tills han når känslan när hjärnan är på gränsen till vad den klarar av.

– Det är ett koncentrationskrävande yrke, där man får vara på gränsen av sin förmåga – det tror jag att ganska få yrken ger en.

Det här är ett medlemsporträtt ur vår tidning Manus (nr 1, 2025).